Framsteg!

Efter helgen i Örebro känns det som om vi har fått en nystart jag och Wilson. Vi pratade inte riktigt samma språk där ett tag och jag tyckte nog att han var en liten slyngel om jag ska vara ärlig;-) Dagarna i Örebro blev dock positiva och det är ju inte ofta man har tid att lägga fokus på hunden 48 timmar i sträck. Det var nyttigt! Och roligt! Det bästa var nog att vi vände på steken och började ha kul ihop igen… När vi kom hem så märkte jag genast att han tydde sig mer till mig igen och gärna ville ligga i knäet när vi satt i soffan osv.

Jag bestämde mig ju för att använda klickern mer igen och har gjort det på de två senaste promenaderna. Igår hade vi en underbar promenad jag, Tilde, Vanna och Wilson. (Jag har ju fått släppa iväg Thomas på golfresa några dagar nu så att det blir rättvist med egentid;-))

Vi gick ut till skogen och Wilson gick rätt bra i koppl och jag klickade när han gick bra vid sidan utan att dra. Jag fick stanna och påminna honom någon gång, men det gick ändå rätt bra. Ute i skogen fick han springa lös och han njööööt! Det var ju ett tag sen nu med tanke på hältan och allt… Jag gjorde några inkallningar och annat och vi hade bara mysigt. På vägen hem gick vi till en lekplats och Wilson låg lugnt och stilla vid vagnen utan att säga ett pip medan vi övriga lekte på lekplatsen.

Idag gjorde vi ungefär samma variant, fast vi gick åt andra hållet så det blev småvägar istället och han fick gå i koppel hela tiden. Han gick bättre idag och jag kände att jag var tydligare. Jag har bestämt mig tydligare för att det är exakt vid min vänster sida som ger ett klick. Han jobbade på bra och jag behövde knappt påminna honom alls. Han gick bara ut i kopplets fulla längd någon gång och då harklade jag mig lite så saktade han ner igen. Efter en vända på en lekplats så fick vi hemåt och till min förvåning så höll han sig vid min vänstersida hela tiden!? När han märkte att han kommit för långt fram saktade han ner och gav mig ögonkontakt vid min vänstersida så jag kunde klicka. Tilde sprang i förväg lite och då blev det lite jobbigare för honom, men han saktade ändå ner och höll sig längre sträckor vid min vänstersida. Jag behövde inte påminna någon gång utan jobbade helt tyst hela vägen hem med bara klick och belöning som kommunikation. Underbart! Hoppas vi kan  hålla i detta nu! Hur som helst så känns det superkul att vi har kommit varann lite närmre nu igen!

Igår trimmade jag av det sista också. Ensam hemma som jag var så kunde jag ju slöat i soffan och tittat på vilken dålig tjejfilm som helst, men jag valde att ta med mig Wilson ut på altanen och trimma klart istället. Vi satt ute i tre timmar och kom in vid 22:30. Då hade jag plockat päls, ullkammat, trimmat benhåren, klippt tasshår och effilerat alla skarvar efter klippningen. Nu ser han nog faktiskt rätt ok ut. För att vara trimmad av en nybörjare alltså;-)