Wilson på äventyr

Igår var vi på äventyr jag och Wilson tillsammans med Marta och Villgott. Vi rymde ifrån vardagen och styrde kosan emot Göteborg där vi träffade Helena med airdale-vovvarna Ben och Jenny och Alo med snozen Urax och dräktiga JRT Carmen. Många söta hundar blev det med mycket bus! Urax och Wilson hittade verkligen varann och brottade sig trötta innan vi ens han börja göra lite nytta:-) Söte Villgott hade fullt upp med att uppvakta Jenny som i sin tur inte alls förstod varför han skulle vara bakom henne hela tiden. Dessa unghundar:-) Ben måste ha tyckt att de var vansinnigt fåniga och jobbiga

Efter mycket prat och lite mat så tränade vi lite med hjälp av Helena. Tack för all hjälp!! Dina utställningstrix gjorde att det helt plötsligt inte kändes så svårt att ställa upp Wilson. Nu ska vi bara öva vidare på det där! Tur att jag filmade när du instruerade Martina så jag kan påminna mig själv om hur det var.

Det där fotgåendet som Villgott övade på tänker jag ta fast på så småningom. Martina får lära upp mig! Det verkade så glädjefyllt! Ben riktigt strålade när han fick gå fot. Härligt att se!

Vi fortsatte med att prova lite spårupptag och det var jättenyttigt! Det ska jag försöka att komma iväg på regelbundet. Jag tror det blir jättenyttigt för Wilson. Det blir så smidigt att göra ”hemmavid” också, så jag behöver ju inte rymma några längre stunder för att hinna med det. Det var inte så komplicerat som jag trodde.

Urax var en riktig fena på agilityhindern och vilket charmtroll sen! Snäppet lugnare än Wilson kan man säga;-) Han är en sötnos!

På hemvägen sov hundarna som stockar i bilen medan jag och Martina fortsatte att prata hund och analysera och diskutera. Det är jättenyttigt att bolla idéer.

Väl hemma så tog jag tillfället i akt och fortsatte med lite pälsvård efter att ha umgåtts lite med mina tvåbenta ”valpar” och fått dem i säng. Wilson somnade som en stock när jag trimmade så nu är han nerplockad till 97%. På något sätt så verkar det dock dyka upp nya långa hårstrån här och där så man blir aldrig riktigt nöjd. När klockan var över 22 och mina fingrar inte längre gick att kontrollera för att jag var så trött i handen så fick jag i alla fall ge mig. Det blev en hunddag som heter duga i alla fall. Nu ska vi landa lite jag och Wilson. Ta det lugnt ett tag och bara fortsätta med våra kontaktövningar och leka fram lite moment. Jag får passa på nu när vi har lite flyt. Konstigt att det kunde vända så fort och att allt känns så mycket mer positivt… Det måste vara den där beryktade spiralen som man hamnar i…